Den tomma kolumnen

I en debattartikel i Dagens industri förra veckan stod en mening jag inte släppt sedan dess. När en ledning räknar på att automatisera bort sin marknadsavdelning är den ena kolumnen exakt. Den andra, vad man ger upp, lämnas tom eftersom ingen kan sätta en siffra på den i förväg.

Artikeln handlade om Nike. Bolaget skrotade varumärkeskommunikationen, skar bort återförsäljarna och flyttade allt till den egna webbshoppen. Varje beslut gick att försvara i en kalkyl. I början av oktober lämnade Nike S&P 100 efter arton år i indexet, med runt 230 miljarder dollar i börsvärde utraderat. Nu lägger bolaget omkring fem miljarder dollar på att köpa tillbaka det som en gång effektiviserades bort.

För Nike gick den tomma kolumnen till slut att fylla i. Det är det dyraste sättet att få veta vad som stod där.

Samma kalkyl, ett annat rum

Artikeln skriver om marknadsavdelningar. Jag hör samma kalkyl i ett annat rum.

Ersätt utvecklingsteamet med ett par personer som är vassa på agenter. Besparingen går att räkna fram på en eftermiddag: så många tjänster, så mycket i konsultarvoden, så mycket redan i år. Kolumnen bredvid är tom. Och den är tom av samma skäl som hos Nike. Det man ger upp syns inte förrän det saknas.

Jag tror jag vet vad som står i den. Och det är inte det de flesta tror.

Det är inte görandet

Den vanliga invändningen är att agenterna inte klarar uppgiften. Att koden blir sämre, att modellen hallucinerar, att den saknar kontext. Det är sant i dag och det blir mindre sant för varje ny modell. Den som bygger sitt motstånd på det har ett argument med bäst före-datum.

Jag bygger inte mitt där. Görandet går att automatisera och jag gör det själv. AI är med i allt jag levererar: koden, insamlingen, rapporterna. Bygget blev gratis. Det är inte bygget som står i den tomma kolumnen.

Det är omdömet

Det som står där är omdömet. Och omdöme är tre saker som ser ut som en.

Det första är att veta vad som spelar roll. En av de mest seniora jag arbetat med kan sitta en hel dag och tänka och sedan checka in fyra rader som går rakt i produktion. Trehundra rader från någon annan kan vara brus. I en kalkyl som räknar tjänster väger de två lika.

Det andra är att kunna säga nej. Att titta på en slutsats som ser rimlig ut och veta att den är fel, för att man varit med förut. En modell ger det statistiskt mest sannolika svaret. Den som har haft fel och fått betala för det ser när det sannolika inte stämmer i just det här fallet.

Det tredje är att kunna ställas till svars. När något går sönder i produktion en tisdag kväll behövs någon som förstår varför det byggdes så och som står för det. Det är inte en förmåga en modell kan växa in i. En dator kan aldrig ställas till svars. Och det argumentet åldras inte med nästa version.

Alla tre sitter i människor. Ingen av dem syns i en budget.

Jag är själv kalkylen

Här vill jag vara ärlig, för jag står på båda sidor av den här kalkylen. Jag levererar med en bråkdel av det team och den tid det krävde förut. På pappret är jag just det där paret som är vasst på agenter.

Men det fungerar av ett skäl som inte står i kalkylen. Omdömet följde med. Trettio år av att bygga system, av att ha fel och få betala för det, är det som gör att jag kan låta AI skriva och ändå veta vad som ska levereras. AI förstärker det man har. Den skapar inte det man saknar.

Tar man bort teamet och behåller omdömet kan kalkylen hålla. Tar man bort omdömet tillsammans med teamet sparar man pengar i år och tar på sig en skuld med okänd ränta.

Det går inte att köpa tillbaka

Nike kan köpa tillbaka sina återförsäljare och sina berättelser. Det är dyrt men det finns att köpa. Återförsäljarna stod kvar.

Omdömet i ett team står inte kvar och väntar. Det sitter i människor som gått vidare. Kunskapen om varför systemet ser ut som det gör, vilka genvägar som prövats och varför beslutet i mars blev som det blev, försvinner med dem. Den finns inte i repot. Den gick hem.

Därför är den tomma kolumnen farligare här än hos Nike. Där gick den att fylla i efteråt med en siffra. I ett utvecklingsteam fylls den i med ett system som ingen längre förstår.

Vad som faktiskt följer

Det här är inte ett argument mot att effektivisera. Det är ett argument för att veta vad man effektiviserar.

Automatisera görandet utan att blinka. Det är där vinsten finns och den är verklig. Men innan teamet krymps behöver någon kunna svara på vem som bär omdömet i det och om det följer med. Gör det inte det har kalkylen en tom kolumn. Den blir alltid ifylld till slut, bara inte av den som räknade.

Besparingen syns i kalkylen. Omdömet syns först när det saknas.

Källa: "Gör inte om Nikes räknefel", debattartikel i Dagens industri, 9 oktober 2026.

Se även: Ge mig insikter, inte beslutet (serie 34), En dator kan aldrig ställas till svars (serie 49), Bygget blev gratis. Flaskhalsen flyttade. (serie 38) och Koden är den lilla delen (serie 65) om vad omdömet måste omfatta när något ska i produktion.