Tangenttrycket är inte måttet

Det fanns ett halvt skämt om ett mått en gång. CPM. Tecken per minut. Hur fort du skrev. Ingen satte det på papper, men vi rankade ändå utvecklare lite efter throughput -- hur snabbt de producerade, hur mycket de fick ur sig.

Nu dånar AI ut koden. Och då blir det plötsligt synligt hur meningslöst det måttet alltid var. Det spelar ingen roll om du skriver trettio tecken i minuten eller hundratjugo. Modellen skriver det. Tangentbordet är inte längre flaskhalsen, och därmed inte heller måttet.

Vad som återstår att mäta

Om inte produktionstakten, vad då?

Frågan. Riktningen. Den sokratiska knuffen som får modellen att gå åt rätt håll. Och framför allt: förmågan att titta på det som kom ut och veta om det är rätt. En senior som ställer den vassa frågan och validerar resultatet är i en helt annan klass än någon som bara matar verktyget och hoppas. Skrivandet var aldrig poängen. Nu är det bara uppenbart att det inte var det.

Fällan vi inte släppt

Trots det mäter vi fortfarande halvt om halvt i volym. Rader. Commits. Jag har skrivit om hur lätt det är att luras av det, och jag kan ändå ertappa mig själv med att läsa en lista och tänka att den som tryckte in mest gjorde mest.

Men en av de mest seniora jag känner sitter en dag och tänker, checkar in fyra rader och går rakt i produktion. Throughput är ett fåfängemått. Det mäter rörelse, inte värde.

Det proxyn dolde

Tangenttrycket var alltid en proxy för tänkande. Vi mätte fingrarna för att vi inte kunde mäta omdömet. AI tog bort fingrarnas betydelse och lämnade omdömet bart, utan något att gömma sig bakom.

Det är obekvämt för den som använde skrivandet som bevis på att man jobbade. Och det är goda nyheter för den som alltid hade omdömet men aldrig de snabbaste fingrarna.

Se även: Mitt jobb är frågorna och Ge mig insikter, inte beslutet (serie 34).