Ansvar i tre nivåer
Hur noga måste man egentligen granska AI-genererad kod?
Det är en fråga jag möter ofta. Och svaret jag brukar ge är nästan alltid: varje rad. Granska varje rad du committar. Förstå varför. Sätt ditt namn på det du äger.
Men det är inte hela svaret. Det är svaret för en specifik nivå — och det finns tre.
Simon Willisons ärliga erkännande
I maj 2026 publicerade Simon Willison — en av de mest respekterade rösterna inom AI-assisterad utveckling, mannen som myntade distinktionen mellan vibe coding och agentic engineering — ett nyhetsbrev med en obekväm insikt.
Han granskar inte längre varje rad. Inte ens för produktionskod. Han kallar det normalization of deviance och beskriver det som "quite upsetting". Sedan fortsätter han ändå.
Jag instämmer inte reflexmässigt i kritiken. Jag tror han har rätt — på sin nivå.
Det är nivåerna som är poängen.
Nivå 1 — Solo (>10×)
Du bygger ett personligt verktyg. Ett experiment. Något för dig.
Om det går fel drabbar det dig. Du bär konsekvensen, du ser felet, du fixar det. Ansvaret är koncentrerat till en person och den personen är du.
På den nivån är rationell flexibilitet just det — rationell. Arbetsloopen är bra praxis, inte ett moraliskt åtagande. Om du väljer att inte granska varje rad i ett personligt projekt är det ditt val och din risk. Vibe coding kan vara fullt rationellt på solo-nivå — du känner konsekvenserna direkt.
Simon bygger personliga verktyg. iNaturalist-appar byggda på telefonen, Redis-lekplatser, presentationsverktyg. Det är solo-nivå. Hans glidning är rationell i den kontexten.
Naturlig drift: Mot vibe coding — och det är okej. Minimikrav: Inga formella policys krävs. Arbetsloopen är god praxis, inte ett åtagande.
Nivå 2 — Uppdrag (5–10×)
Nu är det inte längre din risk ensam.
Kundens system. Kundens data. Kundens verksamhet. Ditt namn på kontraktet — och på koden.
Här slutar arbetsloopen vara ett val. Inte för att en process säger det, utan för att det är det enda sättet att faktiskt stå bakom det du levererar. Du kan inte säga "jag tyckte det såg rätt ut" när en bug kostar kunden pengar. Du måste kunna säga "jag förstod varje rad jag committade."
Det är ett professionellt åtagande. Och det är en tydlig gräns: på solo-nivå väljer du. På uppdrag väljer du bort ansvarstagandet.
Naturlig drift: Nivå 1-vanor smyger in — "det ser rätt ut" ersätter faktisk granskning. Minimikrav: Arbetsloopen är icke-förhandlingsbar. Varje commit kräver förståelse.
Nivå 3 — Bolagsleverans (2–5×)
Det här är den svåraste nivån — inte för att kraven är högre, utan för att ansvaret lätt försvinner helt.
"Bolaget är ansvarigt" låter robust. Det är det inte. Det är en papperskonstruktion om ingen enskild person faktiskt äger varje rad som committas.
I ett team kan ansvar diffunderas till ingenting. Alla granskade koden innebär att ingen granskade koden. Ingen enskild person kände att de var den som ägde resultatet. Ingen visste exakt vart konsekvenserna hamnade om något gick fel.
Det enda som fungerar i praktiken är att en namngiven utvecklare committar, förstår och äger varje rad. Commiten är inte administrativt arbete. Det är det enda ansvarssteget som faktiskt existerar i ett team. Utan det är accountability ett ord utan innehåll.
Det är inte ett teknologiproblem. Det är ett metodproblem. Och det är precis vad som händer när ett bolag normaliserar solo-beteende i en bolagsleverans-kontext.
Naturlig drift: Ansvar diffunderar till ingen — "alla granskade" ersätter ägarskap. Minimikrav: Namngiven ägare per commit + teamöverenskommelse om AI-policys (inspelning, datahantering, kodincheckning, parallella trådar). Dessa beslut behöver fattas gemensamt — de dyker annars upp som akuta frågor mitt i leveransen.
Vad Simon Willison egentligen visar
Simon har rätt om sin egen situation. Hans reflektion är ärlig och välformulerad.
Problemet är att hans situation används som mall av organisationer som inte delar hans förutsättningar. En senior 25-årig solo-ingenjör som bygger personliga verktyg har en konsekvensstruktur som ser fundamentalt annorlunda ut än ett femtonpersonersteam som levererar ett affärskritiskt system till en kund.
Simon namnger risken själv — normalization of deviance. Varje gång modellen producerar rätt kod utan nära granskning sänks tröskeln för nästa gång. Det är rationellt på nivå 1 där konsekvensen stannar hos dig. Det är farligt på nivå 3 där konsekvensen bärs av någon annan.
Mindtastics metodik är inte byggd för att ge Simon sämre verktyg. Den är byggd för att förhindra att nivå 1-beteende — med sina rationella grunder — slår igenom som norm i organisationer som opererar på nivå 3.
Det är tre olika svar på en fråga. Och den viktigaste kompetensen är att veta vilken nivå du är på.
Se även: Arbetsloopen — sex steg som gör ansvar konkret (serie 23) och AI tvingar dig att tänka hårdare (serie 12).