Prestige eller ansvar?

En vd för ett leveransbolag skrev nyligen, ungefär så här. Vi levererade på två veckor det konkurrenterna offererade på tre månader, till en tredjedel av priset. AI skriver koden, vi är arkitekterna. Och till dig som fortfarande skriver varje rad själv, släpp prestigen, vi får betalt för att lösa problem, inte för att skriva kod för hand.

Jag höll med om nästan varje ord. Utom ett.

Två saker som inte är samma sak

Att inte skriva koden för hand är en sak. Att inte äga koden är en annan. De låter lika i samma mening, men i praktiken är de motsatser.

Jag skriver inte heller varje rad för hand längre. AI drar utkastet, jag är den som förstår verksamheten och fattar besluten om hur det ska byggas. Där är vi överens. Kodandet, det som förr tog veckor, är inte längre dit tiden ska gå.

Men sedan kommer glidningen. Släpp prestigen om att skriva varje rad, sägs det, och strax betyder det släpp prestigen om att läsa varje rad. Där skiljs vi åt. Att sluta skriva för hand är effektivitet. Att sluta läsa är att blunda.

Prestige handlar om ego

Prestige är att vilja synas göra jobbet. Se hur mycket jag skrev, se hur många rader, se hur svårt det var. Den prestigen ska man släppa. Den handlade aldrig om kunden, den handlade om mig.

Ansvar är någonting annat. Ansvar är att någon svarar när det brister. Inte verktyget, inte modellen, en människa med namn. Det har ingenting med ego att göra. Det är tvärtom föga prestigefyllt. Att sitta kvar med konsekvensen när applåden tystnat.

Att blanda ihop de två är det som gör resonemanget farligt. För när man släpper prestigen känns det som mognad. Och under samma gest släpper man ansvaret, och det känns likadant, ända tills något går sönder.

Där skillnaden visar sig

Skillnaden syns inte i demon. Den syns inte i offerten, inte i de två veckorna, inte i tredjedelen av priset. Den syns i produktion, en månad senare, när lösningen möter riktiga användare och riktiga data och gör något ingen räknade med.

Då blir frågan enkel. Vem ägde raderna? Den som släppte prestigen, eller den som behöll ansvaret? En leverans som är snabb och billig och som ingen läste är inte en bra affär. Det är en skuld med kort återbetalningstid.

En modell som skrev nittio procent av koden kan fortfarande inte ställas till svars för en enda rad. Det är inte en teknisk begränsning som försvinner med nästa version. Det är vad ansvar är. Det kräver någon som kan drabbas av att ha fel.

Du kan göra båda

Det här är inte ett argument för att skriva kod för hand. Det är ett argument för att läsa den. Du kan låta AI skriva varje rad och ändå äga varje rad. Det är inte en motsägelse. Det är hela poängen.

Att äga en rad betyder att jag förstår varför den finns, att jag kan förklara vad den gör, att jag har kontrollerat att den gör rätt. Vem som skrev den först är likgiltigt. Att någon läste den och står för den är allt.

Så, prestige eller ansvar

Släpp prestigen. Den delen hade rätt. Prestigen om att skriva allt själv var alltid ett hinder, den gjorde arbetet långsammare och handlade om fel sak.

Men släpp inte ansvaret i samma rörelse. Låt AI skriva koden. Läs varje rad. Sätt ditt namn under. Det är inte prestige. Det är jobbet.

Se även: En dator kan aldrig ställas till svars (serie 49) och Lagen räknar inte orden (serie 51).