Det var aldrig en teknikfråga

Jag sa "sluta prata magi."

Det var mitt svar till en affärspartner som frågade om AI kunde analysera en webbplats visuellt — titta på designen, förstå varumärket, föreslå förändringar. Hon ville koppla ihop ett AI-verktyg med sajten och experimentera med det visuella uttrycket.

Jag förklarade att verktygen hon pratade om handlar om databasåtkomst, inte visuell analys. Att det hon beskrev var science fiction.

Jag hade fel. Inte helt — men tillräckligt fel för att det spelar roll. Och det intressanta är inte att jag hade fel om tekniken. Det intressanta är vad mitt fel dolde.

Vad jag fick fel

MCP — Model Context Protocol — som jag implementerat i projektet kan mer än databasåtkomst. Det är ett protokoll för hur AI-modeller ansluter till externa system. Databaser är en implementation. Men webbsidor kan skrapas, bilder analyseras, CSS läsas och modifieras. Inte genom magi — genom att bygga rätt integration.

Min definition var för snäv. Jag hade implementerat MCP för ett specifikt syfte och generaliserade min implementation till hela teknologin. Det är som att säga att en hammare bara kan slå i spikar för att det är det enda jag använt den till.

Hennes instinkt var närmare verkligheten än min förklaring. Riktningen stämde. Och jag avfärdade det — inte med nyfikenhet, inte med "låt mig kolla", utan med "sluta prata magi." Det var defensivt. Och det var fel.

Men jag hade också rätt. Delvis.

Det hon ville göra — experimentera med det visuella uttrycket — kräver inte bara rätt verktyg. Det kräver att någon vet vad som är bra.

Tekniskt kan vi koppla AI till sajtens CSS, mata in skärmdumpar, låta modellen föreslå förändringar. Det fungerar.

Men frågan kvarstår: vem avgör om förändringen är bättre?

Hon är inte designer. Jag är inte designer. Vi har ingen i projektet med utbildning eller djup kunskap inom visuell design, varumärkesidentitet, eller användarupplevelse. Vi har åsikter. Vi har preferenser.

Det är inte samma sak som att veta.

Vi hade en diskussion om verktyg — om vad tekniken kan och inte kan — när den verkliga frågan var en helt annan.

Gapet ingen ser

Jag har skrivit om det här förut. I "Du kan inte validera det du inte förstår" beskrev jag hur AI förstärker det du redan kan men inte ersätter det du saknar. Att verktyget är en katalysator som behöver bränsle.

Den artikeln hade ett outtalat antagande: att någon i rummet har expertisen. Att det finns en senior, en expert, en person som kan validera.

Vad händer när ingen i rummet kan det?

Det är vår situation. Hon vill förändra det visuella. Jag kan bygga verktygen. Men ingen av oss kan titta på resultatet och med säkerhet säga: det här är bättre. Det här kommunicerar rätt.

Vi kan tycka. Vi kan gissa. Men det är inte validering — det är intuition utan grund. Och AI gör den intuitionen farligare, inte säkrare, för den producerar resultat som ser övertygande ut.

Mönstret

Två personer som argumenterar om verktyg när det verkliga gapet är kompetens som ingen av dem har.

Det ser ut som en teknisk fråga: "Kan AI göra det här?" Svaret kan vara ja. Men den underliggande frågan — "Har vi kunskapen att använda resultatet?" — ställs aldrig. Den är osynlig för att ingen i rummet ser den.

Vi hade varsin blind fläck. Hennes var att verktygen löser problemet. Min var att problemet inte existerar. Hon överskattade verktygets förmåga att kompensera för saknad kunskap. Jag underskattade verktygets tekniska kapacitet. Tillsammans hade vi nästan hela bilden. Men istället för att lägga ihop den argumenterade vi om varsin halva.

De svåraste gapen att se är de där ingen i rummet har expertisen att ens identifiera gapet. "Du kan inte validera det du inte förstår" förutsatte att du vet att du inte förstår. Den riktigt farliga situationen är när du inte ens vet att det finns något att förstå.

AI löser inte osynliga gap — den gör dem osynliga längre.

Korrigeringen

Istället för "sluta prata magi" borde jag ha sagt: "Det du beskriver är möjligt. Men jag tror inte verktyget är problemet. Jag tror problemet är att ingen av oss vet vad vi siktar på."

Det hade öppnat en konversation om vad vi faktiskt behöver — kanske en designer, kanske en strukturerad process för att utvärdera visuella val. Istället stängde jag samtalet med ett tekniskt svar som inte ens var korrekt.

Vi behöver prata om design. Inte om verktyg, inte om AI, inte om protokoll. Om vem som har kompetensen att avgöra hur sajten ska se ut och kännas. Och om svaret är "ingen av oss" — vilket jag tror att det är — så behöver vi hitta den kompetensen. Inte ersätta den med bättre teknik.

Verktyget var aldrig problemet. Kompetensen var det.

Och jag behövde ha fel för att se det.